Kapitel 1. Äventyret.

 

 

Att vara arbetslös är något jag verkligen inte tycker om. Dels för att det inte händer ett skit och dels för att man inte har några pengar. Okej, man kan få lite av socialen eller försäkringskassan men vad är det att leva på? Man får liksom ingen motivation. Arbetsförmedlingen är inget himmelrike heller, tvingar ut en på lekstugor för vuxna där man ska sitta och älta samma saker om och om samt har en taskig attityd och tror man är helt efterbliven. Nu ska jag inte dra alla över en kant? Men arbetsförmedlingen i Karlstad rekommenderar jag inte.

 

När jag tog studenten var jag överlycklig. Som alla andra galna ungdomar var jag glad att äntligen efter många år få slippa skolan. Jag förstod inte hur bra man egentligen hade det. Jag hade också en väldigt tur då min pappa jobbar i NordNorge och jag genom honom fick ett jobb på en livsmedelsbutik i byn där han bodde. Jag kunde då enkelt åka bara några dagar efter min student och arbeta där över sommaren. Jag fick mig inte bara ett trevligt jobb där utan även min första sommar fling. Men som dom säger, all good things come to an end, så när sommaren tog slut åkte jag tillbaka till min kära hemstad Karlstad.

 

Det jag inte visste var att ungefär sju långa arbetslösa månader väntade mig. Med alla jobbkriser där ute är det verkligen inte lätt att få sig ett jobb, speciellt inte i Karlstad där det knappt finns. Till alla er som säger ”det är väll bara att söka så får du dig ett jobb, det finns visst..!” Nej så är det inte alls, för de flesta jobb som finns där ute kräver erfarenhet, och vart ifrån får man det? Jo av arbete. Lite av en ond och korkad cirkel. Nu ska jag dock inte vara för negativ för jag fick ju jobb tillslut.

 

Jag och min kära vän Caroline brukade ha jobb-sökar-dagar hemma hos mig då hon tog med sig sin dator, jag hade min och vi satte oss i köket och sökte jobb. Vi kände oss mer motiverade att göra det ihop då vi båda kände att vi inte riktigt fick det på AF. Vi åkte till och med till Oslo i två dagar för att lämna CV:n, dessvärre fick vi inget napp.

 

Iallafall, efter några veckor hittade jag ett jobb i Cypern på platsbankens hemsida av Carolines syster som hade tipsat oss. Jag var väldigt nyfiken, att få jobba utomlands är något jag länge nästan fantiserat om då jag trodde det var ganska omöjligt. Det var ett svenskt företag, trodde jag, som heter Swedish Educruitment och de rekryterade unga svenska tjejer och ibland killar till olika hotell i Cypern. Jag blev väldigt intresserad och skickade min ansökan. Klart jag ville vara med om ett äventyr, att fastna kvar hemma i Karlstad kändes inte speciellt lockande.

Hej!

 

Mycket, mycket, har hänt de senaste veckorna. Det har varit väldigt hektiskt. Har dock hunnit med att skriva en dagbok om min tid i Cypern och vad som hände, varför jag åkte hem. Eftersom jag gillar att skriva och gå in på detaljer så valde jag att göra kapitel i dagboken så att det inte skulle bli så svårläst. Jag tänkte lägga ut varje kapitel försig så ni orkar läsa. Första kapitlet kommer ut ikväll, enjoy! Det jag skriver i min dagbok om Cypern är endast sanning.

Hej alla hemma i Sverige!

 

Det har gått drygt en månad, eller till och med mer tror jag. Det har hänt så himla mycket och det har varit roliga studer samt en massa kaos. Lovar att uppdatera med allt jag har att berätta. Håller på att skriva en dagbok på datorn om alla mina dagar, det kommer upp snart! Jag tror inte ni ens kan föreställa er vad vi har varit med om.

 

Har inte haft tillgång till internet så mycket eftersom man är tvungen att gå till en resturang och köpa något för att få tillgång. Har jobbat så mycket och när jag väl haft tid så har jag pratat med vänner och familj på skype.

Tills min historia om hotellet och Swedish educruitment kommer upp här på bloggen så tänkte jag slänga upp några bilder så länge. Snälla stå ut, det är värt det! Det jag kan säga än så länge är att låt inte någon i er närhet åka någonstans med Swedish Educruitment, jävla skitföretag.