Kapitel 5. Mardrömmen.

Det var dags för den andra dagen på jobbet och jag skulle jobba skift. När jag kom dit blev jag inte direkt bemött som jag hade förväntat mig. En man som hette Takis tyckte att det var passande att kalla mig för ”sexy”, så det blev mitt nya namn. Det kändes väldigt obehagligt och oprofessionellt. Jag försökte ignorera det men tillslut blev det för mycket. Istället för att bara säga Nathalie, blev jag alltså kallad för sexy, baby, darlig, sweetheart och sweetie.

Inte bara av Takis, eller ”'Äcklet” som jag och min vän kallade honom för, utan nästan alla i baren kallade oss för allt annat än våra namn. Inte nog med att dom kallade oss för olämpliga saker så flirtade de även med oss, tog på oss på olämpliga ställen och äcklet försökte även pussa min vän på munnen. Hon lyckades vända bort huvudet så han pussade henne på kinden istället, men det är fortfarande lika illa. En annan äldre man som kallades för Gee, tog oss på axlarna och började massera oss medan han sa något i stilen ”Du är så stel och trött, vill du att jag ska massera dig?”. Han brukade även ta på oss precis ovanför rumpan, vid svanken. Han tog även min vän på benen när hon satt och torkade av drink-menyerna en kväll. Äcklet frågade även första dagen om vi hade pojkvänner och om vi ville ta in på hotell med honom.

På någon av mina sista dagar i poolbaren skulle jag gå in i det lilla köket för att hämta ljus till borden. Där inne stod det tre män som brukade jobba i baren som genast frågade mig om jag ville vara med dom på ett sexuellt sätt. Jag sa bestämt att jag inte ville och då fick jag en kommentar medan de skrattade åt mig om att det skulle vara för mycket jobb och att jag inte skulle klara av det.

Jag och min vän fick även jobba i en finare bar uppe på hotellet som hette Cinnamon. För mig kändes det lättande eftersom jag avskydde att jobba nere i poolbaren pga allt som pågick. Vi trodde att det skulle vara mer professionellt i Cinnamon och att de skulle visa mer respekt. Ack så fel vi hade, de var lika äckliga och dumma i huvudet där. En gubbe i baren ”skämtade” om att jag var gravid med hans barn, att han inte kom ihåg hur det hände och att jag skulle påminna honom. Han gav även min vän en kränkande kommentar när hon skulle fråga honom om något innan stängning. Han frågade henne varför hon pratade. Jag själv blev väldigt arg när jag fick höra detta och hon blev såklart chockad eftersom man inte förväntar sig ett sådant bemötande från de man jobbar med. Dom har helt enkelt ingen kvinnosyn alls och det verkade som de fick bete sig hur de ville på hotellet.

Jag har nog aldrig blivit och känt mig så kränkt som jag gjorde när jag arbetade på Olympic Lagoon Resort. Har heller aldrig känt mig så betydelselös som Swedish Educruitment fick mig att känna. Direkt när trakasserierna började så tog jag kontakt med dom och frågade hur vi skulle gå till väga. Det är inte lätt att vara tjej och speciellt inte när man är ung och jobbar i utlandet. Jag visste att det skulle bli hårt att jobba i Cypern, eller rättare sagt var jag inställd på det. Jag kunde ju aldrig föreställa mig att det skulle sluta såhär, att vi skulle bli sexuellt trakasserade och kränkta. Det tror jag inte att någon kan direkt förbereda sig på. I alla fall så skrev jag ett sms och berättade om situationen och hur dåligt vi mådde till Jessica och Linn från Swedish Educruitment. Jag kunde inte ringa eftersom jag var på jobbet just då men kände att situationen var såpass allvarlig att jag ändå ville informera dom. En stund senare fick jag svar då Jessica hade skrivit att hon inte förstod (?) men att vi skulle höras vid på telefon så fort jag slutade. Jag ringde upp dagen efter pga mitt sena skift. Det hon sa till mig var helt otroligt och det är nästan skrattretande. Tydligen är det bara sexuella trakasserier om det är en högre stående person såsom en chef eller liknande som utsätter dig för det vi blev utsatta för. Hon ifrågasatte även situationen ett flertal gånger och hånskrattade i telefonen åt både mig och min vän. Självklart förstår jag att hon måste kolla upp så att allt vi säger stämmer men jag är en ärlig person och skulle aldrig ljuga om sådana saker. Om det vi berättade var påhittat så skulle det nog vara svårt att hålla koll på allt. Om det var påhittat så skulle det nog komma fram rätt tidigt att det inte var så heller.

Swedish Educruitment sa i alla fall åt oss att vi skulle säga ifrån (vilket vi redan hade gjort) och markera att det inte var ok. De sa även att vi skulle ta kontakt med våran barmanager och berätta vad som pågick. Swedish Educruitment skulle också besöka oss och kolla läget, prata igenom om allt och försöka hjälpa och stötta oss. De kom inte och besökte oss en enda gång från när de fick reda på allt då jag skrev till Jessica

Om det hade varit jag, om jag hade ett liknande företag och ansvaret för ungdomar i ett annat land och samma situation hade uppstått hade jag utan tvekan åkt direkt för att träffa dom. Jag förstår inte hur de tänkte och hur de kunde vara så nonchalanta. Det vi fick från dom kan man verkligen inte kalla för stöd eller hjälp. Det vi fick var hån och misstro mestadels genom sms och något enstaka samtal. Jag tror ärligt att de ringde oss högst tre-fyra gånger bara. Jag kan nog inte beskriva hur det kändes att vara i den situationen när ingen trodde på en. Jag kände mig så himla obetydlig, så oförstådd. Swedish Educruitment hjälpte oss att hitta flygbiljetter hem, det var det enda.

De sa även att de skulle ringa och prata med någon manager eller chef på hotellet men det vet man ju aldrig om de gjorde. Dock så hade vi lyckats få våran barmanager att prata med männen som utsatte oss för detta, men självklart ljög de ihop att vi hade missförstått allting och överdrivit. Det märktes tydligt att våran barmanager litade mer på dom än på oss, han sa att han känt dem i över sex år osv.

Dagen därpå när vi kom till jobbet så märktes det att alla hade fått sig en liten tillsägelse. Nu ignorerade de oss istället och om de var tvungna att säga något så var det väldigt otrevligt. Äcklet som vi kallade honom, drog med oss in i köket och gav oss en rejäl utskällning och påstod att vi skulle hittat på alltihop.

Det hade gått så långt och de hade fått mig att må så dåligt så jag satt och grät innan jag skulle till jobbet. Jag mådde illa och kände att jag skulle spy så fort jag tänkte på att åka till jobbet. En av de sista dagarna grät jag hela vägen till jobbet och var tvungen att smita in i köket flera gånger för att samla mig. Jag kände bara att jag inte orkade ta mer. Det var inte värt att må som jag mådde i sju månader till.

Det var inte fören när vi började prata om att åka hem som Swedish Educruitment föreslog att vi kunde byta hotell. Visst så hade det kunnat blivit mycket bättre men jag kände inte för att stanna kvar och ”jobba för dom” när vi inte hade fått något stöd i från deras sida. Vi skulle börja kolla efter flygbiljetter hem och eftersom vi knappt hade några pengar så bad vi Swedish Educruitment om hjälp. Först sa de att dom nog kunde fixa så att vi kunde få flygbiljetten hem från bokningspaketet vi hade betalat för när vi kom dit. Nästa dag ringde de dock upp och sa att det inte gick men att det fanns ett billigt flyg om några dagar för endast 300kr per biljett. Eftersom vi inte hade internet i lägenheterna var vi tvungna att gå till ett internetcafé för att boka men vi skulle säga upp oss samma dag så vi var tvungna att sköta det först. Då fick vi ett sms tillbaka ”Ni kan ju annars ta ett flyg som går nästa vecka för 2000kr var ;)” Varför ens nämna det när dom visste att vi knappt hade några pengar kvar. Det kändes som Linn skrev det bara för att jävlas och sen att hon la till en ”flirtgubbe smiley” kändes så oseriöst och det var bara irriterande.

Vi begav oss i alla fall till hotellet för att ha ett samtal med våran barmanager, lämna uniformer och säga upp oss. George kunde fortfarande inte förstå varför vi tog så illa upp och försökte övertala oss att stanna kvar. Jag sa att jag ville bli respekterad på min arbetsplats så såg han nästan förvånad ut, som om det skulle vara ovanligt. Visst att det är hårdare utomlands, men sexuellt trakasserad ska man inte behöva bli.

Efter många diskussioner så förstod han att vi inte ville jobba kvar men då fick vi det dummaste påstående jag någonsin hört. Han sa ”Var ärliga nu med mig tjejer, är ni två ett par? Är det därför ni ”bråkar ” med barpersonalen?” Jag blev så ställd, det var bara så idiotiskt. Varför skulle det spela någon roll om vi var homosexuella? Skulle det vara ok att bli sexuellt trakasserad då om man inte var det? Jag satt helt tyst och bara kollade på honom och tänkte vilken jävla idiot.

Efter det mötet kände jag verkligen att jag hade tagit rätt beslut till hundra procent att säga upp mig även om det tog emot. Jag ville inte åka därifrån, jag var så inställd på att vara kvar till November. Det var så många jag inte ville svika, först och främst mina föräldrar. Jag ville verkligen inte åka hem och känna mig som en loser. Jag hade misslyckats med det som jag var så stolt över att få åka iväg och uppleva. Tanken på att komma hem utan pengar och jobb efter en sådan kort tid kändes hemskt. Men vad hade jag för val? Jag kände att jag hellre ville åka hem än att stanna kvar i Cypern och bli behandlad på det viset.

Även om det känns bättre nu så tänker jag fortfarande tillbaka på händelserna och känner en enorm besvikelse. Men jag är fortfarande glad över att jag vågade stå upp för mig själv och trots att mina föräldrar ville att jag skulle stanna kvar så ”vågade” jag ta ett eget beslut.