Kapitel 3. Det stora klivet.

Jag var faktiskt inte så nervös innan jag skulle åka, hade så mycket jag behövde fixa och folk jag ville träffa innan så kunde inte tänka på annat. Trodde jag. Allt kom på samma dag jag skulle åka, fick världens meltdown och kunde inte sluta gråta. Det var första gången jag skulle åka någonstans och klara mig helt själv. Visst har jag bott ensam innan och vet att jag kan klara mig, men jag har aldrig åkt till ett annat land utan att känna någon innan. Det kändes skrämmande men ändå kul.

På flygplatsen hade jag bestämt med några andra tjejer i vår ”grupp” att träffas och gå till gaten tillsammans, vi var fyra stycken med mig som skulle åka den dagen. Resten hade redan kommit dit och vi var åtta stycken tjejer som skulle jobba på Olympic Lagoon Resort som ligger i Agia Napa.

Efter några timmar, ett flygplansbyte och ett försenat flyg så var vi äntligen framme. Jag var nog den som var tröttast, hade rest hela natten innan till flygplatsen utan någon sömn alls men det fick vara värt det.

Dagen efter fick vi åka på en rundtur följt av en välkomstmiddag. Det var väldigt intressant men eftersom jag var så trött var jag inte så fokuserad.

Nästa dag drog kursen igång, det var väldigt intressant och givande. Det enda jag inte ångrar faktiskt. Dock tror jag säkert att man kunnat få lära sig detta gratis hemma, jag menar så svårt var det inte. Vet att jag låter som världens negativaste människa nu, men ni kommer nog att förstå lite senare. Men om ni inte förstår så är det helt förståeligt med, vill bara dela min historia och min uppfattning av det hela. Hur jag känner efter allt som har hänt.

När kursen hade dragit igång började jag märka att allt inte riktigt var så bra som de hade fått det att låta i dokumenten. Först tänkte jag fine, att jag inte skulle haka upp mig på saker och att allt inte skulle vara som jag trodde men sen började jag bara störa mig. Ett exempel är att under kursen skulle vi få matpengar varje dag en viss summa från hotellet, eftersom det inte hade öppnat än och vi skulle ju sen äta där varje dag. Swedish Educruitment tog ju hand om de pengarna och jag kan lova att vi inte fick det vi skulle varje dag. De hade köpt lite basvaror till lägenheterna men det räckte inte till mycket. Vi fick bara följa med och handla en gång, den sista och då passade vi ju på att köpa med så mycket som möjligt så att det skulle räcka. Detta kanske är en skitsak egentligen men man måste ju äta.

Vi blev även lovade, eller det stod i dokumenten, att på det hotellet vi skulle jobba på kunde vi lämna in våran tvätt (lakan osv) så skulle de bytas ut mot nya. Nej det kunde vi inte alls, utan vi fick tvätta allt själva i en tvättmaskin utanför lägenheterna och det kostade varje gång. De sa även att det tog 5-10 min att gå till hotellet från våra lägenheter, snarare en halvtimme-fyrtio minuter tog det. Sedan hade vi fått information innan vi åkte att vi skulle köpa med så mycket arbetskläder vi kunde. Det hade vi inte behövt för varje hotell har sina egna uniformer och vi fick inte använda det vi hade köpt själva. Kändes kul att ha lagt ner mycket pengar på det också.

Vi har heller inte varmvatten varje dag så om man ville duscha fick man göra det i iskallt vatten. Det finns dock en knapp i varje lägenhet som de sa att man skulle ha på en halvtimma innan man gick och duschade och då skulle det finnas varmt vatten. Vi brukade ha på våran knapp i två timmar eller mer vissa gånger men hade fortfarande inget.

De första kursdagarna var vi på hotellet vi skulle jobba på, (vi var åtta tjejer som skulle jobba på Olympic och ett gäng på ungefär tio eller mer skulle jobba på ett hotell i Protaras och vi hade kursen tillsammans med dem). Då kunde vi gå hem till lägenheterna och laga mat när vi hade lunchrast vilket var skönt. Någon dag senare skulle vi åka till de andras hotell vilket ligger en bit utanför Agia Napa. Vi hade inte fått någon information om maten men vi visste att det var för långt att åka hem så det skulle vi inte hinna. När det var dags för lunchrasten så frågade vi Swedish Educruitment lite snällt hur det blev med våran mat, för när det andra gänget var med på vårat hotell fick de mat med skickat. Det vi fick till svar var ett halv-otrevligt ”Ni kunde väll ha tagit med någon macka då”. Så lätt för oss att veta, trodde inte man behövde vara tankeläsare. Vi fick helt enkelt pallra oss ut och köpa egen mat.

Som jag skrev innan är det inte saker att haka upp sig på men jag stör mig så otroligt mycket på den dryga attityden och brist på information man fick ibland.

Kursen kom mot sitt slut och vi Olympic-gänget skulle ha fyra-fem dagars ledighet innan jobbet skulle dra igång. Dock var vi tvungna att gå till hotellet och hämta uniformer, skriva på papper osv. Vi hade även fått våra arbetspositioner, jag och en utav mina rumskompisar Felicia skulle få jobba i baren. Jag var jätteglad och nöjd med min position. Vi träffade även våran barmanager när vi hämtade uniformerna och han sa att jag och Felicia inte skulle börja jobba förrän i början av april. Dock hade vi blivit tillsagda av en annan manager att kolla schemat varje dag för att det kunde ändras.

De andra tjejerna skulle jobba i resturangen och vi fick alla information om att vårat schema skulle sitta i köket. Så dit gick vi och kollade i några dagar men våra namn stod inte med så trodde ju att vi skulle börja i April som barnmanagern hade sagt. Dock var det inte riktigt så, han ringde till mig en eftermiddag när vi höll på att göra oss i ordning för våran första utgång, frågade mig vart jag hade hållit hus den dagen och berättade att han hade satt upp mig på schemat. Det visade sig tydligen att barpersonalens schema inte alls satt på samma ställe som de i resturangen, men hur kunde vi veta det när ingen sagt något till oss. Det var managerna som visste vart vi skulle jobba och jag tycker det är deras skyldighet att informera oss om saker. Eftersom han även hade mitt nr tycker jag han hade kunnat ringt mig dagen innan eller på förmiddagen och försäkrat sig om att jag sett schemat. Som sagt, de förväntar sig nästan att man ska vara tankeläsare här. En ganska dålig och pinsam start men han blev inte så sur, det hela var ju ett missförstånd trots allt. Vi fick båda börja jobba dagen efter istället på eftermiddagspasset.

Kapitel 2. Glädjebeskedet.

Efter några veckor så fick jag svar, de ville att jag skulle komma på en intervju i Stockholm och jag var överlycklig. Även om det bara vart en intervju så var det ändå ett steg närmare och jag hade inte fått så många svar innan.

Jag fick mer information om jobbet och man skulle jobba som servitris på de finare hotellen i Cypern samt fick man gå en kurs på drygt en vecka där man fick lära sig allt om servering, vett och etikett osv. Även om det inte var världens bästa lön, rent ut sagt en skitlön, så var jag fortfarande intresserad eftersom jag ville få mer erfarenhet och att få jobba utomlands var som sagt lite av en dröm för mig då jag bl.a. älskar värmen.

Man fick även gratis mat och boende så detta lät för mig väldigt bra. Swedish Educruitment verkade också oerhört trevliga, de gjorde till och med smileysar, flirtgubbar i vartenda brev man fick, plus en massa utropstecken överallt. Som jag tänker på nu inte är särskilt professionellt, man kan inte ta det seriöst.

Jag menar, när jag söker jobb försöker jag få mitt cv och personliga brev att se så cleant ut som möjligt. Man vill ju att arbetsgivaren ska ta en seriöst och inte tycka man är dum i huvudet. Det ser ju inte bra ut. Men det är ingen idé jag sitter och grubblar över det nu då jag ändå inte tänkte på det förrän det var för sent.

Jag åkte iväg till Stockholm för intervjun och även för att hälsa på min älskade kusin som bor där. Jag var både förväntansfull och nervös, jag ville verkligen få jobbet. Dock fick jag reda på dagen innan att intervjun var på engelska, genom en vän som också var på intervju dagen innan mig, vilket gjorde mig bara mer nervös. Jag är inte dålig på engelska, tycker det är kul jättekul att prata engelska men eftersom jag förberett mig på en svensk intervju och ungefär hur jag skulle presentera mig själv osv så triggade jag upp mig själv. Borde man inte nämna att intervjun skulle hållas på engelska? Jag förstår att man pratar engelska på jobbet eftersom det är i Cypern men när det är svenskar och intervjuerna hålls i Sverige.

Det visade sig vara en svensk, en ryss och två cyprioter på intervjun. Därav engelskan och det är förståeligt. Skadar dock inte om man får information om det. Jaja, jag fick iallafall reda på det från min vän dagen innan så det var nog lite bättre än att jag hade kommit dit helt oförberedd på det.

Jag tyckte att min intervju gick helt ok, kunde ha gått bättre men det gick inte dåligt. När det var över var jag fortfarande lika nyfiken och säker på att jag ville ha jobbet om jag fick det. Ville inget hellre än att komma i från Karlstad. Nu ska jag inte tala dåligt om Karlstad, det är jättefint på sommaren och det är en lagom stad. Inte för stort och inte för litet. Ibland blir man bara lite trött på att man jämt träffar på samma människor ute, allt skitsnack och att det nästan aldrig händer någonting. Tror det är så för alla nästan överallt. Jag har inte träffat alla som bor i Karlstad, inte ens en tredjedel haha men ändå lyckats jag alltid se, träffa och höra om samma människor. Jag älskar dock mina vänner, de är de bästa som finns. Det är inte dom jag pratar om nu. Moving on.

Någon vecka efter intervjun skulle vi redan få svar eftersom en del jobb började i Mars och eftersom jag så ivrigt ville iväg hade jag önskat att få åka redan då om tjänsten blev min.

Jag var så nervös över beskedet, tänkte att jag inte visste vad jag skulle ta mig till om tjänsten inte blev min. Ville ju inte stanna hemma, jag behövde en förändring. När dagarna började dra ihop sig och vi förväntades få svar så satt jag hos min gammelmormor med min mormor på en kvällsfika. Vi pratade lite om jobbet jag sökt och de höll alla tummar och tår för mig. Någon halvtimme senare kollar jag mailen på mobilen och då ser jag att jag fått svar från Swedish Educruitment. Jag får en liten klump i magen och förbereder mig på dåliga nyheter. Jag hade fel, tjänsten var min om jag ville ha den och jag blev så glad att jag fällde några tårar. Även om jag inte ville vara utan min familj och vänner i ca 9 månader så kände jag att det var rätt beslut om jag tackade ja.

Nu var det mycket som skulle förberedas, kurspengar och bokningspaket skulle betalas. Det var många dokument som jag behövde läsa igenom flera gånger som Swedish Educruitment hade skickat, mycket information om hotellet jag skulle jobba på och hur allt skulle gå till där borta i Cypern. Allt lät väldigt bra och strukturerat måste jag säga. Nästan lite för bra. Dagarna bara flög förbi och snart var det dags att ge sig iväg på äventyret. Aldrig hade jag någonsin kunnat tänka mig att det skulle sluta såhär.