Kapitel 1. Äventyret.

Att vara arbetslös är något jag verkligen inte tycker om. Dels för att det inte händer ett skit och dels för att man inte har några pengar. Okej, man kan få lite av socialen eller försäkringskassan men vad är det att leva på? Man får liksom ingen motivation. Arbetsförmedlingen är inget himmelrike heller, tvingar ut en på lekstugor för vuxna där man ska sitta och älta samma saker om och om samt har en taskig attityd och tror man är helt efterbliven. Nu ska jag inte dra alla över en kant? Men arbetsförmedlingen i Karlstad rekommenderar jag inte.

När jag tog studenten var jag överlycklig. Som alla andra galna ungdomar var jag glad att äntligen efter många år få slippa skolan. Jag förstod inte hur bra man egentligen hade det. Jag hade också en väldigt tur då min pappa jobbar i NordNorge och jag genom honom fick ett jobb på en livsmedelsbutik i byn där han bodde. Jag kunde då enkelt åka bara några dagar efter min student och arbeta där över sommaren. Jag fick mig inte bara ett trevligt jobb där utan även min första sommar fling. Men som dom säger, all good things come to an end, så när sommaren tog slut åkte jag tillbaka till min kära hemstad Karlstad.

Det jag inte visste var att ungefär sju långa arbetslösa månader väntade mig. Med alla jobbkriser där ute är det verkligen inte lätt att få sig ett jobb, speciellt inte i Karlstad där det knappt finns. Till alla er som säger ”det är väll bara att söka så får du dig ett jobb, det finns visst..!” Nej så är det inte alls, för de flesta jobb som finns där ute kräver erfarenhet, och vart ifrån får man det? Jo av arbete. Lite av en ond och korkad cirkel. Nu ska jag dock inte vara för negativ för jag fick ju jobb tillslut.

Jag och min kära vän Caroline brukade ha jobb-sökar-dagar hemma hos mig då hon tog med sig sin dator, jag hade min och vi satte oss i köket och sökte jobb. Vi kände oss mer motiverade att göra det ihop då vi båda kände att vi inte riktigt fick det på AF. Vi åkte till och med till Oslo i två dagar för att lämna CV:n, dessvärre fick vi inget napp.

Iallafall, efter några veckor hittade jag ett jobb i Cypern på platsbankens hemsida av Carolines syster som hade tipsat oss. Jag var väldigt nyfiken, att få jobba utomlands är något jag länge nästan fantiserat om då jag trodde det var ganska omöjligt. Det var ett svenskt företag, trodde jag, som heter Swedish Educruitment och de rekryterade unga svenska tjejer och ibland killar till olika hotell i Cypern. Jag blev väldigt intresserad och skickade min ansökan. Klart jag ville vara med om ett äventyr, att fastna kvar hemma i Karlstad kändes inte speciellt lockande.