Kapitel 5. Mardrömmen.

 

Det var dags för den andra dagen på jobbet och jag skulle jobba skift. När jag kom dit blev jag inte direkt bemött som jag hade förväntat mig. En man som hette Takis tyckte att det var passande att kalla mig för ”sexy”, så det blev mitt nya namn. Det kändes väldigt obehagligt och oprofessionellt. Jag försökte ignorera det men tillslut blev det för mycket. Istället för att bara säga Nathalie, blev jag alltså kallad för sexy, baby, darlig, sweetheart och sweetie.

Inte bara av Takis, eller ”'Äcklet” som jag och min vän kallade honom för, utan nästan alla i baren kallade oss för allt annat än våra namn. Inte nog med att dom kallade oss för olämpliga saker så flirtade de även med oss, tog på oss på olämpliga ställen och äcklet försökte även pussa min vän på munnen. Hon lyckades vända bort huvudet så han pussade henne på kinden istället, men det är fortfarande lika illa. En annan äldre man som kallades för Gee, tog oss på axlarna och började massera oss medan han sa något i stilen ”Du är så stel och trött, vill du att jag ska massera dig?”. Han brukade även ta på oss precis ovanför rumpan, vid svanken. Han tog även min vän på benen när hon satt och torkade av drink-menyerna en kväll. Äcklet frågade även första dagen om vi hade pojkvänner och om vi ville ta in på hotell med honom.

På någon av mina sista dagar i poolbaren skulle jag gå in i det lilla köket för att hämta ljus till borden. Där inne stod det tre män som brukade jobba i baren som genast frågade mig om jag ville vara med dom på ett sexuellt sätt. Jag sa bestämt att jag inte ville och då fick jag en kommentar medan de skrattade åt mig om att det skulle vara för mycket jobb och att jag inte skulle klara av det.

 

Jag och min vän fick även jobba i en finare bar uppe på hotellet som hette Cinnamon. För mig kändes det lättande eftersom jag avskydde att jobba nere i poolbaren pga allt som pågick. Vi trodde att det skulle vara mer professionellt i Cinnamon och att de skulle visa mer respekt. Ack så fel vi hade, de var lika äckliga och dumma i huvudet där. En gubbe i baren ”skämtade” om att jag var gravid med hans barn, att han inte kom ihåg hur det hände och att jag skulle påminna honom. Han gav även min vän en kränkande kommentar när hon skulle fråga honom om något innan stängning. Han frågade henne varför hon pratade. Jag själv blev väldigt arg när jag fick höra detta och hon blev såklart chockad eftersom man inte förväntar sig ett sådant bemötande från de man jobbar med. Dom har helt enkelt ingen kvinnosyn alls och det verkade som de fick bete sig hur de ville på hotellet.

 

Jag har nog aldrig blivit och känt mig så kränkt som jag gjorde när jag arbetade på Olympic Lagoon Resort. Har heller aldrig känt mig så betydelselös som Swedish Educruitment fick mig att känna. Direkt när trakasserierna började så tog jag kontakt med dom och frågade hur vi skulle gå till väga. Det är inte lätt att vara tjej och speciellt inte när man är ung och jobbar i utlandet. Jag visste att det skulle bli hårt att jobba i Cypern, eller rättare sagt var jag inställd på det. Jag kunde ju aldrig föreställa mig att det skulle sluta såhär, att vi skulle bli sexuellt trakasserade och kränkta. Det tror jag inte att någon kan direkt förbereda sig på. I alla fall så skrev jag ett sms och berättade om situationen och hur dåligt vi mådde till Jessica och Linn från Swedish Educruitment. Jag kunde inte ringa eftersom jag var på jobbet just då men kände att situationen var såpass allvarlig att jag ändå ville informera dom. En stund senare fick jag svar då Jessica hade skrivit att hon inte förstod (?) men att vi skulle höras vid på telefon så fort jag slutade. Jag ringde upp dagen efter pga mitt sena skift. Det hon sa till mig var helt otroligt och det är nästan skrattretande. Tydligen är det bara sexuella trakasserier om det är en högre stående person såsom en chef eller liknande som utsätter dig för det vi blev utsatta för. Hon ifrågasatte även situationen ett flertal gånger och hånskrattade i telefonen åt både mig och min vän. Självklart förstår jag att hon måste kolla upp så att allt vi säger stämmer men jag är en ärlig person och skulle aldrig ljuga om sådana saker. Om det vi berättade var påhittat så skulle det nog vara svårt att hålla koll på allt. Om det var påhittat så skulle det nog komma fram rätt tidigt att det inte var så heller.

Swedish Educruitment sa i alla fall åt oss att vi skulle säga ifrån (vilket vi redan hade gjort) och markera att det inte var ok. De sa även att vi skulle ta kontakt med våran barmanager och berätta vad som pågick. Swedish Educruitment skulle också besöka oss och kolla läget, prata igenom om allt och försöka hjälpa och stötta oss. De kom inte och besökte oss en enda gång från när de fick reda på allt då jag skrev till Jessica

Om det hade varit jag, om jag hade ett liknande företag och ansvaret för ungdomar i ett annat land och samma situation hade uppstått hade jag utan tvekan åkt direkt för att träffa dom. Jag förstår inte hur de tänkte och hur de kunde vara så nonchalanta. Det vi fick från dom kan man verkligen inte kalla för stöd eller hjälp. Det vi fick var hån och misstro mestadels genom sms och något enstaka samtal. Jag tror ärligt att de ringde oss högst tre-fyra gånger bara. Jag kan nog inte beskriva hur det kändes att vara i den situationen när ingen trodde på en. Jag kände mig så himla obetydlig, så oförstådd. Swedish Educruitment hjälpte oss att hitta flygbiljetter hem, det var det enda.

 

De sa även att de skulle ringa och prata med någon manager eller chef på hotellet men det vet man ju aldrig om de gjorde. Dock så hade vi lyckats få våran barmanager att prata med männen som utsatte oss för detta, men självklart ljög de ihop att vi hade missförstått allting och överdrivit. Det märktes tydligt att våran barmanager litade mer på dom än på oss, han sa att han känt dem i över sex år osv.

Dagen därpå när vi kom till jobbet så märktes det att alla hade fått sig en liten tillsägelse. Nu ignorerade de oss istället och om de var tvungna att säga något så var det väldigt otrevligt. Äcklet som vi kallade honom, drog med oss in i köket och gav oss en rejäl utskällning och påstod att vi skulle hittat på alltihop.

 

Det hade gått så långt och de hade fått mig att må så dåligt så jag satt och grät innan jag skulle till jobbet. Jag mådde illa och kände att jag skulle spy så fort jag tänkte på att åka till jobbet. En av de sista dagarna grät jag hela vägen till jobbet och var tvungen att smita in i köket flera gånger för att samla mig. Jag kände bara att jag inte orkade ta mer. Det var inte värt att må som jag mådde i sju månader till.

Det var inte fören när vi började prata om att åka hem som Swedish Educruitment föreslog att vi kunde byta hotell. Visst så hade det kunnat blivit mycket bättre men jag kände inte för att stanna kvar och ”jobba för dom” när vi inte hade fått något stöd i från deras sida. Vi skulle börja kolla efter flygbiljetter hem och eftersom vi knappt hade några pengar så bad vi Swedish Educruitment om hjälp. Först sa de att dom nog kunde fixa så att vi kunde få flygbiljetten hem från bokningspaketet vi hade betalat för när vi kom dit. Nästa dag ringde de dock upp och sa att det inte gick men att det fanns ett billigt flyg om några dagar för endast 300kr per biljett. Eftersom vi inte hade internet i lägenheterna var vi tvungna att gå till ett internetcafé för att boka men vi skulle säga upp oss samma dag så vi var tvungna att sköta det först. Då fick vi ett sms tillbaka ”Ni kan ju annars ta ett flyg som går nästa vecka för 2000kr var ;)” Varför ens nämna det när dom visste att vi knappt hade några pengar kvar. Det kändes som Linn skrev det bara för att jävlas och sen att hon la till en ”flirtgubbe smiley” kändes så oseriöst och det var bara irriterande.

 

Vi begav oss i alla fall till hotellet för att ha ett samtal med våran barmanager, lämna uniformer och säga upp oss. George kunde fortfarande inte förstå varför vi tog så illa upp och försökte övertala oss att stanna kvar. Jag sa att jag ville bli respekterad på min arbetsplats så såg han nästan förvånad ut, som om det skulle vara ovanligt. Visst att det är hårdare utomlands, men sexuellt trakasserad ska man inte behöva bli.

Efter många diskussioner så förstod han att vi inte ville jobba kvar men då fick vi det dummaste påstående jag någonsin hört. Han sa ”Var ärliga nu med mig tjejer, är ni två ett par? Är det därför ni ”bråkar ” med barpersonalen?” Jag blev så ställd, det var bara så idiotiskt. Varför skulle det spela någon roll om vi var homosexuella? Skulle det vara ok att bli sexuellt trakasserad då om man inte var det? Jag satt helt tyst och bara kollade på honom och tänkte vilken jävla idiot.

Efter det mötet kände jag verkligen att jag hade tagit rätt beslut till hundra procent att säga upp mig även om det tog emot. Jag ville inte åka därifrån, jag var så inställd på att vara kvar till November. Det var så många jag inte ville svika, först och främst mina föräldrar. Jag ville verkligen inte åka hem och känna mig som en loser. Jag hade misslyckats med det som jag var så stolt över att få åka iväg och uppleva. Tanken på att komma hem utan pengar och jobb efter en sådan kort tid kändes hemskt. Men vad hade jag för val? Jag kände att jag hellre ville åka hem än att stanna kvar i Cypern och bli behandlad på det viset.

 

Även om det känns bättre nu så tänker jag fortfarande tillbaka på händelserna och känner en enorm besvikelse. Men jag är fortfarande glad över att jag vågade stå upp för mig själv och trots att mina föräldrar ville att jag skulle stanna kvar så ”vågade” jag ta ett eget beslut.

Kapitel 4. Dåligt bemötande och dåliga vibbar.

 

Det var dags för första arbetsdagen och det var lite nervöst pga missförståndet dagen innan men jag försökte att inte tänka så mycket på det. Vi hade dock inte blivit informerade om vilka uniformer vi skulle ha (såklart), vi hade fått tre olika så vi fick gissa oss fram. Självklart kom jag i fel och managern blev rätt så pissed off. Han ordnade dock så jag blev hem skjutsad på min lunchrast av en äcklig kille som också jobbade i baren så att jag kunde byta om.

Våran manager, George som han heter, är inte så bra på engelska så det var ganska svårt att höra vad han sa ibland och man ville ju inte verka trög eller fråga flera gånger för då blev han sur.

Jag uppfattade det som jag skulle ha en svart skjorta på mig för det hade jag fått av tanten som gav oss kläderna (dock hade ingen annan fått en sådan, vilket var skumt..) och svarta byxor, så jag kom i det. Men jag tog med mig en vit skjorta och bytte om till den när jag kom till hotellet vilket nog var tur. Tydligen skulle jag ha en vit skjorta, svart kjol och ett förkläde, George blev lite små sur men sa att det var ok eftersom det var min första dag.

Jag kunde andas ut när den första dagen var avklarad och trots halv-otrevlig och äcklig personal och en manager on a powertrip, så brydde jag mig inte så mycket om det. Det här skulle jag nog klara av. Det kändes riktigt bra, som att jag hade gjort rätt val. Inte nog med det så hade jag ju fått jättegoa rumskompisar, vi passade väldigt bra ihop. Jag skulle nu bo och jobba i Cypern i åtta månader, kunde knappt förstå det själv. Så bra kändes det.

 

Kapitel 3. Det stora klivet.

 

Jag var faktiskt inte så nervös innan jag skulle åka, hade så mycket jag behövde fixa och folk jag ville träffa innan så kunde inte tänka på annat. Trodde jag. Allt kom på samma dag jag skulle åka, fick världens meltdown och kunde inte sluta gråta. Det var första gången jag skulle åka någonstans och klara mig helt själv. Visst har jag bott ensam innan och vet att jag kan klara mig, men jag har aldrig åkt till ett annat land utan att känna någon innan. Det kändes skrämmande men ändå kul.

På flygplatsen hade jag bestämt med några andra tjejer i vår ”grupp” att träffas och gå till gaten tillsammans, vi var fyra stycken med mig som skulle åka den dagen. Resten hade redan kommit dit och vi var åtta stycken tjejer som skulle jobba på Olympic Lagoon Resort som ligger i Agia Napa.

Efter några timmar, ett flygplansbyte och ett försenat flyg så var vi äntligen framme. Jag var nog den som var tröttast, hade rest hela natten innan till flygplatsen utan någon sömn alls men det fick vara värt det.

Dagen efter fick vi åka på en rundtur följt av en välkomstmiddag. Det var väldigt intressant men eftersom jag var så trött var jag inte så fokuserad.

Nästa dag drog kursen igång, det var väldigt intressant och givande. Det enda jag inte ångrar faktiskt. Dock tror jag säkert att man kunnat få lära sig detta gratis hemma, jag menar så svårt var det inte. Vet att jag låter som världens negativaste människa nu, men ni kommer nog att förstå lite senare. Men om ni inte förstår så är det helt förståeligt med, vill bara dela min historia och min uppfattning av det hela. Hur jag känner efter allt som har hänt.

 

När kursen hade dragit igång började jag märka att allt inte riktigt var så bra som de hade fått det att låta i dokumenten. Först tänkte jag fine, att jag inte skulle haka upp mig på saker och att allt inte skulle vara som jag trodde men sen började jag bara störa mig. Ett exempel är att under kursen skulle vi få matpengar varje dag en viss summa från hotellet, eftersom det inte hade öppnat än och vi skulle ju sen äta där varje dag. Swedish Educruitment tog ju hand om de pengarna och jag kan lova att vi inte fick det vi skulle varje dag. De hade köpt lite basvaror till lägenheterna men det räckte inte till mycket. Vi fick bara följa med och handla en gång, den sista och då passade vi ju på att köpa med så mycket som möjligt så att det skulle räcka. Detta kanske är en skitsak egentligen men man måste ju äta.

Vi blev även lovade, eller det stod i dokumenten, att på det hotellet vi skulle jobba på kunde vi lämna in våran tvätt (lakan osv) så skulle de bytas ut mot nya. Nej det kunde vi inte alls, utan vi fick tvätta allt själva i en tvättmaskin utanför lägenheterna och det kostade varje gång. De sa även att det tog 5-10 min att gå till hotellet från våra lägenheter, snarare en halvtimme-fyrtio minuter tog det. Sedan hade vi fått information innan vi åkte att vi skulle köpa med så mycket arbetskläder vi kunde. Det hade vi inte behövt för varje hotell har sina egna uniformer och vi fick inte använda det vi hade köpt själva. Kändes kul att ha lagt ner mycket pengar på det också.

Vi har heller inte varmvatten varje dag så om man ville duscha fick man göra det i iskallt vatten. Det finns dock en knapp i varje lägenhet som de sa att man skulle ha på en halvtimma innan man gick och duschade och då skulle det finnas varmt vatten. Vi brukade ha på våran knapp i två timmar eller mer vissa gånger men hade fortfarande inget.

De första kursdagarna var vi på hotellet vi skulle jobba på, (vi var åtta tjejer som skulle jobba på Olympic och ett gäng på ungefär tio eller mer skulle jobba på ett hotell i Protaras och vi hade kursen tillsammans med dem). Då kunde vi gå hem till lägenheterna och laga mat när vi hade lunchrast vilket var skönt. Någon dag senare skulle vi åka till de andras hotell vilket ligger en bit utanför Agia Napa. Vi hade inte fått någon information om maten men vi visste att det var för långt att åka hem så det skulle vi inte hinna. När det var dags för lunchrasten så frågade vi Swedish Educruitment lite snällt hur det blev med våran mat, för när det andra gänget var med på vårat hotell fick de mat med skickat. Det vi fick till svar var ett halv-otrevligt ”Ni kunde väll ha tagit med någon macka då”. Så lätt för oss att veta, trodde inte man behövde vara tankeläsare. Vi fick helt enkelt pallra oss ut och köpa egen mat.

Som jag skrev innan är det inte saker att haka upp sig på men jag stör mig så otroligt mycket på den dryga attityden och brist på information man fick ibland.

Kursen kom mot sitt slut och vi Olympic-gänget skulle ha fyra-fem dagars ledighet innan jobbet skulle dra igång. Dock var vi tvungna att gå till hotellet och hämta uniformer, skriva på papper osv. Vi hade även fått våra arbetspositioner, jag och en utav mina rumskompisar Felicia skulle få jobba i baren. Jag var jätteglad och nöjd med min position. Vi träffade även våran barmanager när vi hämtade uniformerna och han sa att jag och Felicia inte skulle börja jobba förrän i början av april. Dock hade vi blivit tillsagda av en annan manager att kolla schemat varje dag för att det kunde ändras.

De andra tjejerna skulle jobba i resturangen och vi fick alla information om att vårat schema skulle sitta i köket. Så dit gick vi och kollade i några dagar men våra namn stod inte med så trodde ju att vi skulle börja i April som barnmanagern hade sagt. Dock var det inte riktigt så, han ringde till mig en eftermiddag när vi höll på att göra oss i ordning för våran första utgång, frågade mig vart jag hade hållit hus den dagen och berättade att han hade satt upp mig på schemat. Det visade sig tydligen att barpersonalens schema inte alls satt på samma ställe som de i resturangen, men hur kunde vi veta det när ingen sagt något till oss. Det var managerna som visste vart vi skulle jobba och jag tycker det är deras skyldighet att informera oss om saker. Eftersom han även hade mitt nr tycker jag han hade kunnat ringt mig dagen innan eller på förmiddagen och försäkrat sig om att jag sett schemat. Som sagt, de förväntar sig nästan att man ska vara tankeläsare här. En ganska dålig och pinsam start men han blev inte så sur, det hela var ju ett missförstånd trots allt. Vi fick båda börja jobba dagen efter istället på eftermiddagspasset.

If you're never noticed?

 

Kapitel 2. Glädjebeskedet.

 

Efter några veckor så fick jag svar, de ville att jag skulle komma på en intervju i Stockholm och jag var överlycklig. Även om det bara vart en intervju så var det ändå ett steg närmare och jag hade inte fått så många svar innan.

Jag fick mer information om jobbet och man skulle jobba som servitris på de finare hotellen i Cypern samt fick man gå en kurs på drygt en vecka där man fick lära sig allt om servering, vett och etikett osv. Även om det inte var världens bästa lön, rent ut sagt en skitlön, så var jag fortfarande intresserad eftersom jag ville få mer erfarenhet och att få jobba utomlands var som sagt lite av en dröm för mig då jag bl.a. älskar värmen.

Man fick även gratis mat och boende så detta lät för mig väldigt bra. Swedish Educruitment verkade också oerhört trevliga, de gjorde till och med smileysar, flirtgubbar i vartenda brev man fick, plus en massa utropstecken överallt. Som jag tänker på nu inte är särskilt professionellt, man kan inte ta det seriöst.

Jag menar, när jag söker jobb försöker jag få mitt cv och personliga brev att se så cleant ut som möjligt. Man vill ju att arbetsgivaren ska ta en seriöst och inte tycka man är dum i huvudet. Det ser ju inte bra ut. Men det är ingen idé jag sitter och grubblar över det nu då jag ändå inte tänkte på det förrän det var för sent.

Jag åkte iväg till Stockholm för intervjun och även för att hälsa på min älskade kusin som bor där. Jag var både förväntansfull och nervös, jag ville verkligen få jobbet. Dock fick jag reda på dagen innan att intervjun var på engelska, genom en vän som också var på intervju dagen innan mig, vilket gjorde mig bara mer nervös. Jag är inte dålig på engelska, tycker det är kul jättekul att prata engelska men eftersom jag förberett mig på en svensk intervju och ungefär hur jag skulle presentera mig själv osv så triggade jag upp mig själv. Borde man inte nämna att intervjun skulle hållas på engelska? Jag förstår att man pratar engelska på jobbet eftersom det är i Cypern men när det är svenskar och intervjuerna hålls i Sverige.

Det visade sig vara en svensk, en ryss och två cyprioter på intervjun. Därav engelskan och det är förståeligt. Skadar dock inte om man får information om det. Jaja, jag fick iallafall reda på det från min vän dagen innan så det var nog lite bättre än att jag hade kommit dit helt oförberedd på det.

Jag tyckte att min intervju gick helt ok, kunde ha gått bättre men det gick inte dåligt. När det var över var jag fortfarande lika nyfiken och säker på att jag ville ha jobbet om jag fick det. Ville inget hellre än att komma i från Karlstad. Nu ska jag inte tala dåligt om Karlstad, det är jättefint på sommaren och det är en lagom stad. Inte för stort och inte för litet. Ibland blir man bara lite trött på att man jämt träffar på samma människor ute, allt skitsnack och att det nästan aldrig händer någonting. Tror det är så för alla nästan överallt. Jag har inte träffat alla som bor i Karlstad, inte ens en tredjedel haha men ändå lyckats jag alltid se, träffa och höra om samma människor. Jag älskar dock mina vänner, de är de bästa som finns. Det är inte dom jag pratar om nu. Moving on.

 

Någon vecka efter intervjun skulle vi redan få svar eftersom en del jobb började i Mars och eftersom jag så ivrigt ville iväg hade jag önskat att få åka redan då om tjänsten blev min.

Jag var så nervös över beskedet, tänkte att jag inte visste vad jag skulle ta mig till om tjänsten inte blev min. Ville ju inte stanna hemma, jag behövde en förändring. När dagarna började dra ihop sig och vi förväntades få svar så satt jag hos min gammelmormor med min mormor på en kvällsfika. Vi pratade lite om jobbet jag sökt och de höll alla tummar och tår för mig. Någon halvtimme senare kollar jag mailen på mobilen och då ser jag att jag fått svar från Swedish Educruitment. Jag får en liten klump i magen och förbereder mig på dåliga nyheter. Jag hade fel, tjänsten var min om jag ville ha den och jag blev så glad att jag fällde några tårar. Även om jag inte ville vara utan min familj och vänner i ca 9 månader så kände jag att det var rätt beslut om jag tackade ja.

Nu var det mycket som skulle förberedas, kurspengar och bokningspaket skulle betalas. Det var många dokument som jag behövde läsa igenom flera gånger som Swedish Educruitment hade skickat, mycket information om hotellet jag skulle jobba på och hur allt skulle gå till där borta i Cypern. Allt lät väldigt bra och strukturerat måste jag säga. Nästan lite för bra. Dagarna bara flög förbi och snart var det dags att ge sig iväg på äventyret. Aldrig hade jag någonsin kunnat tänka mig att det skulle sluta såhär.

Kapitel 1. Äventyret.

 

 

Att vara arbetslös är något jag verkligen inte tycker om. Dels för att det inte händer ett skit och dels för att man inte har några pengar. Okej, man kan få lite av socialen eller försäkringskassan men vad är det att leva på? Man får liksom ingen motivation. Arbetsförmedlingen är inget himmelrike heller, tvingar ut en på lekstugor för vuxna där man ska sitta och älta samma saker om och om samt har en taskig attityd och tror man är helt efterbliven. Nu ska jag inte dra alla över en kant? Men arbetsförmedlingen i Karlstad rekommenderar jag inte.

 

När jag tog studenten var jag överlycklig. Som alla andra galna ungdomar var jag glad att äntligen efter många år få slippa skolan. Jag förstod inte hur bra man egentligen hade det. Jag hade också en väldigt tur då min pappa jobbar i NordNorge och jag genom honom fick ett jobb på en livsmedelsbutik i byn där han bodde. Jag kunde då enkelt åka bara några dagar efter min student och arbeta där över sommaren. Jag fick mig inte bara ett trevligt jobb där utan även min första sommar fling. Men som dom säger, all good things come to an end, så när sommaren tog slut åkte jag tillbaka till min kära hemstad Karlstad.

 

Det jag inte visste var att ungefär sju långa arbetslösa månader väntade mig. Med alla jobbkriser där ute är det verkligen inte lätt att få sig ett jobb, speciellt inte i Karlstad där det knappt finns. Till alla er som säger ”det är väll bara att söka så får du dig ett jobb, det finns visst..!” Nej så är det inte alls, för de flesta jobb som finns där ute kräver erfarenhet, och vart ifrån får man det? Jo av arbete. Lite av en ond och korkad cirkel. Nu ska jag dock inte vara för negativ för jag fick ju jobb tillslut.

 

Jag och min kära vän Caroline brukade ha jobb-sökar-dagar hemma hos mig då hon tog med sig sin dator, jag hade min och vi satte oss i köket och sökte jobb. Vi kände oss mer motiverade att göra det ihop då vi båda kände att vi inte riktigt fick det på AF. Vi åkte till och med till Oslo i två dagar för att lämna CV:n, dessvärre fick vi inget napp.

 

Iallafall, efter några veckor hittade jag ett jobb i Cypern på platsbankens hemsida av Carolines syster som hade tipsat oss. Jag var väldigt nyfiken, att få jobba utomlands är något jag länge nästan fantiserat om då jag trodde det var ganska omöjligt. Det var ett svenskt företag, trodde jag, som heter Swedish Educruitment och de rekryterade unga svenska tjejer och ibland killar till olika hotell i Cypern. Jag blev väldigt intresserad och skickade min ansökan. Klart jag ville vara med om ett äventyr, att fastna kvar hemma i Karlstad kändes inte speciellt lockande.

Hej!

 

Mycket, mycket, har hänt de senaste veckorna. Det har varit väldigt hektiskt. Har dock hunnit med att skriva en dagbok om min tid i Cypern och vad som hände, varför jag åkte hem. Eftersom jag gillar att skriva och gå in på detaljer så valde jag att göra kapitel i dagboken så att det inte skulle bli så svårläst. Jag tänkte lägga ut varje kapitel försig så ni orkar läsa. Första kapitlet kommer ut ikväll, enjoy! Det jag skriver i min dagbok om Cypern är endast sanning.

Hej alla hemma i Sverige!

 

Det har gått drygt en månad, eller till och med mer tror jag. Det har hänt så himla mycket och det har varit roliga studer samt en massa kaos. Lovar att uppdatera med allt jag har att berätta. Håller på att skriva en dagbok på datorn om alla mina dagar, det kommer upp snart! Jag tror inte ni ens kan föreställa er vad vi har varit med om.

 

Har inte haft tillgång till internet så mycket eftersom man är tvungen att gå till en resturang och köpa något för att få tillgång. Har jobbat så mycket och när jag väl haft tid så har jag pratat med vänner och familj på skype.

Tills min historia om hotellet och Swedish educruitment kommer upp här på bloggen så tänkte jag slänga upp några bilder så länge. Snälla stå ut, det är värt det! Det jag kan säga än så länge är att låt inte någon i er närhet åka någonstans med Swedish Educruitment, jävla skitföretag.

Jag kan inte fatta själv att det snart är dags att åka, det känns verkligen som en dröm. Har länge fantiserat om att åka härifrån och jobba i ett varmt land och utforska världen, men trodde aldrig att jag skulle få chansen. Hittade jobbet genom bästa Caroline som tipsade mig och jag sökte det för skojs skull liksom. Men nu har jag fått det och det ska bli så jävla kul!!

 

Hotellet på bilderna nedan är det jag kommer att jobba på och det ligger i Ayia Napas utkant. Det är ett fem-stjärnigt hotell som heter Olympic Lagoon. Man kan ju hoppas på mycket dricks..

 

Hej. Jag har precis fått ett datum när jag ska bege mig mot cypriotisk mark. Runt den 10 Mars ungefär lämnar jag mitt kära älskade svearike!! Skämt åt sido, men det känns både bra och mindre bra. Mindre-bra delen är nog för att jag inte kommer känna en jävel där och ja, för att det inte är svenskt. Men det är ju en del av utmaningen, varför jag gör det här. Ska bli sjukt skönt iallafall att få komma till värmen! Jag tror att jag kommer växa grymt mycket som person och få lära mig massor.

Hej. Nu är det såhär att jag har fått jobb i Cypern så jag tänkte börja blogga igen. Mestadels för att min familj och mina vänner ska kunna följa mig och läsa om mina dagar bland cyprioterna! Feel free to follow. /Lilja